Ny blogg och vandring i Storskogen

Först och främst: välkommen till min nya blogg! Agnes heter jag och jag har länge haft ett vilande friluftsintresse. Mycket drömmar och tankar, men väldigt lite verksamhet. Jag har länge varit nyfiken på vandring men det jag gjort av den aktiviteten har faktiskt mest varit utomlands. Jag har till exempel vandrat i den fantastiska Mascadalen på Teneriffa, där jag bodde ett halvår för några år sedan. Jag spenderade en vecka för något år sedan på den otroliga Kap Verde-ön Santo Antao, grön och lummig, ett verkligt vandringsparadis. Den sommaren jag bodde på den grekiska ön Skiathos råkade jag flertalet gånger att gå vilse i den lummiga naturen. Och jag har länge drömt om att besöka Peru för att vandra Incaleden, eller göra pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela i Spanien. Att vandra är ett perfekt sätt att uppleva nya platser, men jag är alltså fullständig nybörjare vad gäller den svenska naturen. Märkligt, eller hur? Jag har aldrig sovit i tält (annat än på festival...), använt ett stormkök eller ens varit längre norrut än Åre, då för en skidvecka på sportlovet. Men 2020 har för mig, som för många andra, inneburit en ännu större nyfikenhet på att ge sig ut i naturen. Och nu har jag äntligen börjat göra verklighet av drömmen.

I morse åkte jag hem till mina föräldrar för att hämta deras hund, en 9-årig labbetik som älskar att finna nya stigar i skogen. Tillsammans gav vi oss av mot Storvreta, norr om Uppsala, för att vandra i naturreservatet Storskogen. Leden jag var nyfiken på kallas för Vildmarksleden, utmärkt med orange färg och den är officiellt 5 km lång (dock så verkar flera ha mätt upp leden till 6,3 km). Jag hade läst om den på Vandringstjejens blogg, och tyckte att den lät intressant dels på grund av dess lagom längd, men också att den ligger bara en timme hemifrån mig och dessutom går den i en slinga, vilket gör att man kan parkera bilen och sedan komma tillbaka till den vid vandringens slut utan att behöva vända någonstans och gå samma sträcka tillbaka.

Jag hade dragit på mig mina nya vandringsbyxor som jag köpte på XXL med 50% rea (endast 399 sek, vilket superpris! Perfekt för mig som är student), packat matsäck i form av varmkorv i termos och läst på om vad jag ska göra ifall vi möter vildsvin i skogen, min stora skräck. Som tur är slapp vi möta några sådana under den ca 2,5 timmar långa vandringen. På ett ställe var dock marken precis bredvid stigen uppbökad, så det finns alltså verkligen vilt i området.

Den del av Storskogen som Vildmarksleden går genom kallas för Gammelskogen. Det första man möter är en eldplats, och fortsätter man förbi den delar sig leden i flera delar (Jällaleden, Strövarleden och Vildmarksleden). Lederna är väl utmarkerade med olika färger (röd, gul och orange) och vi valde alltså den orangea vägen. Terrängen är stundvis ganska svår, och hunden klarade den förstås mycket bättre än vad jag själv gjorde. Sällan har vi väl skådat en piggare hund. Hon älskar som sagt att få röra sig i skogen och det här var ett äventyr på riktigt. 9 år gammal dam, men oj vilken energi hon fick!

När vi gått ca 3 km, alltså ungefär halva leden, kände jag att det var dags för lunch. Vad passar då bättre än att vi just då passerar en skylt som leder oss till ett vindskydd med eldplats? Där rastade vi, jag åt min varmkorv och drack lite varm choklad, och försökte också få i hunden lite vatten. Men hon tyckte mest det var tråkigt att ta paus, vandringen i sig var ju så otroligt mycket roligare!

Efter lunchen fortsatte vi vår väg längs Vildmarksleden. Snart kom vi till Trollberget, och det är inte svårt att förstå varför platsen fått just det namnet. Där ligger enorma stenblock, huller om buller, och jag var rädd att hunden skulle ha svårt att klättra upp dit jag ville gå för att få en bra bild av platsen. Men det visade sig att hon hoppade smidigt mellan stenblocken, mycket bättre än vad jag kunde själv!

När vi sett den förunderliga platsen fortsatte vi längs leden, över spång efter spång som tog oss över diverse våtmarker. Även här var jag rädd att hunden inte skulle klara det så bra som hon gjorde. Jag var rädd att hon inte skulle vilja gå på spången, men hon tog täten och tyckte nog att jag var långsam när jag gjorde mitt bästa för att inte halka på de hala plankorna.

Jag vill sammanfatta dagen som något av det bästa jag gjort på länge, och jag har fått otrolig mersmak på den svenska naturen. På lördag kanske jag gör om turen, men då styr vi nog kosan mot Fornborgsslingan i Tyresta nationalpark. Visst är det fantastiskt med naturupplevelser på hemmaplan? Inte behöver jag sätta mig i bilen och köra till fjällen för att uppleva något. Inte heller resa runt halva jordklotet - hela Sverige kryllar ju av fantastiska äventyr! Jag ser fram emot att utforska mer av den svenska naturen.